Effektiva tanter

En tant är en tant är en...

Idag hade vi TRS-möte på min arbetsplats. Eftersom jag är relativt ny är jag inte helt säker på vad det innebär men har efter att ha deltagit på två möten förstått att det handlar om någon form av kompetensutveckling och effektivisering av organisationen. Tänker inte förklara något ingående men det hela börjar med att en tant pratar om vilka dagens övningar och ämnen kommer att vara och sedan sprider alla anställda ut sig i grupper för diskussioner.

Men den där tanten alltså... Hur skall man kunna effektivisera ett helt företag när man själv är världens mest ineffektiva människa? 20-25 minuters prat om ingenting, och vad hade hon som stöd? Jo, Overhead, detta stenåldershjälpmedel som vi väl alla trott varit borta sen länge.

Där stog tanten framför oss, petandes med en hel hög genomskinliga papper som ömsom klibbade fast i varandra, ömsom smet iväg på ett sånt där sätt som bara Overhead-papper kan göra. Ibland la hon dem för högt, ibland för lågt. Ibland åkte hela spegel-delen på maskinen ner, iblad var det bara suddigt. Det enda man kunde vara säker på var att man inte skulle kunna läsa hela texten.. Och så det där evinnerliga pillandet med ett vanligt papper som skall täcka raderna under. Vad tror tantskrället?! Att vi är fem och inte kan fokusera om vi ser två rader med text samtidigt!? Nej, vad hände egentligen med dator, PowerPoint och det papperslösa samhället? Ska tanterna komma undan?

Det papperslösa samhället förresten.. Idag förstod jag vart all skövlad skog tar vägen. Det är de effektiva tanterna som använder den. Gruppdiskussionerna går nämligen till på följande sätt:
Gruppen får ett ämne att diskutera, men istället för direkt diskussion skall var och en skriva ner alla tankar på post-it-lappar (den minsta sorten, 2x3cm), en för var tanke. Efter en stund får alla presentera sina tankar och gemensamt överför man dem till huvudrubriker som skrivs upp på andra post-it-lappar (den vanliga sorten, 5x5cm), som placeras på ett A3-ark.

Sedan flyttar grupperna ihop så att man nu sitter i två stora grupper där man delar med sig av sina huvudrubriker och tankar. Där finns en samtalsledare som överför tankarna och rubrikerna till ännu mer övergripande rubriker som skrivs upp på ännu större post-it-lappar (5x7cm). Dessa lappar placeras på ett stort ark, typ A2.

Tro det eller ej, men sedan flyttar de två stora grupperna ihop och man presenterar tankarna för varandra. De stora lapparna flyttas från A2-pappret till ett ännu större ark och sedan får man gå hem. Visst låter det fruktansvärt effektivt? Och visst måste det vara bra för våra skogar att skövlas för att en tant ska kunna dela ut 250 000 post-it-lappar som nyttjas en halvtimme för att sedan slängas?

Papperslösa samhället, my ass... Inte så länge de effektiva tanterna får husera..

Ironi är en stor del av mitt liv, men mitt liv är en ironisk del av något större..

Ironi..

För inte alls längesedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vill vara en "vanlig" bloggare. Jag vill inte skriva om ingenting, jag vill ha en blogg med substans, vara en bloggare med ett budskap.
Jag klarade mig i fem dagar, då jag inte skrev någonting. Sedan plötsligt gick jag mot mina principer och skrev föregående inlägg om...just det, ingenting! Just snyggt, vilken självdiciplin...ironi...

Jag har funderat ett tag över det ironiska i livet. Ironi och sarkasm är en stor del av mitt liv. Det slog mig när jag läste ett blogginlägg som en vän till mig skrivit i ämnet. Faktiskt är det så att jag har minst ett förhållande (vänskapligt) som till en början grundades på ironi, sarkasm och tydliga hån gentemot varandra. Givetvis på en hjärtlig nivå där båda är medvetna om avsaknaden av allvar i det vi säger till varandra. Våra hån och gliringar har med tiden utvecklats till en mycket god vänskap, men fortfarande med samma typ av jargong.

I själva verket har jag upptäckt att jag tillhör en umgängeskrets där sarkasmen ständigt flödar. Vi är ett gäng från samma stad som känt varandra länge. Vi driver med varandra, hånar varandra, kallar varandra mer eller mindre elaka namn, men givetvis alltid med kärlek.
För ett par veckor sedan hade vårt sällskap fest och framåt natten var det dags att ta en taxi ned till staden. Det var en stor taxi, sju av oss fick plats, och ironin flödade i bilen. Plötsligt stannade jag upp i mina hån och såg alltihop utifrån, ur chafförens perspektiv. Stackars kille!! Han trodde förstås att han fått in ett helt gäng som hatade varandra och som med varje litet ord försökte såra sina vänner - någon form av snedfylla kanske?

Men inte bara denna typ av ironi är en del av mitt liv. Jag tror att ironin på sätt och vis styr mitt liv. Varför skulle jag annars har så svårt att göra som jag tänkt, skriva om vad jag vill, leva som jag lär? Se här, nu har jag ju återigen skrivit om ingenting... Ironi...jag kan inte leva utan den, men hur ska jag kunna leva med den?

När viljan och tiden inte går ihop...

Kort inlägg bara för att..

Det är så jobbigt det här med att vara inspirerad, att hitta uppslag, att vilja skriva. Jag känner mig sugen, jag har saker att dela med mig av till dig, till er som läser. Jag vet inte vad det är, kanske bara en tanke eller två, tagen ur luften eller hittad på gatan. Snodd från en annan blogg, eller något som bara dykt upp.

Grejen är bara den att jag inte har tid. Min dag är för kort, mina uppgifter för många, och jag orkar inte helt enkelt. Så istället för att dela med mig av mina ytterst världsomvälvande och fantastiska idéeer om ditten och datten, om livet och döden, om kärlek, hat, glädje och sorg, så tar jag upp er dyrbara tid med detta meningslösa inlägg om allt och ingenting. Bara för att få skriva något..

Förlåt...

Ett vägval med bloggandet

Vad är grejen egentligen?
Har funderat lite över det här med bloggar. Sjukt konstig grej måste jag säga… När jag nu plötsligt blivit en av dem, en bloggare, har jag blivit fascinerad av fenomenet.

Kollade lite på bloggportalen.se för att undersöka vad som är ”grejen med bloggar liksom”. Jag såg då några mönster. Jag behövde inte kolla länge för att se att sex säljer som man brukar säga.
- Sex av åtta av de vanligaste söktermerna hade med sex att göra.
- Den mest länkade bloggen heter Vuxenbolibompa. Kollade aldrig in den men, You do the math!

Men sen är det ju det här med de populäraste bloggarna. Som vanligt var allas vår favorit, 17-åriga Blondinbella, etta på listan. Hon har för övrigt tagit en paus från bloggandet för att satsa på skolan efter tre års oavbrutet bloggande. Smart drag tjejen! Men hur ska vi klara oss?
Det sjuka med hennes ”fantastiska” blogg är ju att hon inte skriver om någonting över huvud taget! Ändå verkar hon vara en förebild för varannan bloggare norr om ekvatorn! Den tionde oktober skrev hon något som väl alla känner igen sig i?

”Jag har verkligen gått och kärat ner mig i alla Herve Leger klänningar och därför ser jag dom överallt just nu. Herve Leger klänningar är som en mumiedräkt, sitter riktigt hårt och formar kroppen otroligt kvinnlig.”

Längre ner på listan kommer Katrin (f d Schulman) Zytomierska, och hennes exman Alex Schulman, kungen av blogg! Dessa två skriver ju faktiskt bra, det ger jag dem. Alex är till och med riktigt rolig och jag älskar hans underfundiga och ironiska kritik mot allt och alla. Även Katrin har hittat den stilen och det funkar faktiskt att läsa deras texter. Men återigen handlar det inte om någonting!

Så jag fattar inte... Vad ska jag skriva om? Om ingenting? Om de snygga skorna jag såg igår som jag blev sååå kär i? Om sex?
För jag vill väl nå 140 000 läsare? Är inte målet att en dag gå om alla modebloggare? Jag ser rubrikerna när jag och Elin Kling är etta och tvåa på bloggtoppen. Mariestads stoltheter! Äntligen har den lilla staden vid Vänern kommit med något stort! Två bloggare…

Nä, jag nöjer mig nog med att skriva om någonting, för en, kanske två, eller tre läsare…

Är det över nu?

Jag har nog inte berättat det tidigare här på bloggen.. Tänkte väl att det inte var någon idé kanske. Finns ju egentligen ingen som läser här, och de få som gör det känner väl mig ändå.

Men i alla fall, det jag inte har berättat är att jag spelar fotboll på fritiden. Och precis när jag skrev det så kom jag på att jag faktiskt nämnt det i ett tidigare inlägg, men nu orkar jag inte börja om utan väljer att skriva ett sånt där slarvigt inlägg som vissa andra bloggare tillåter sig att göra. Som om det svenska språket skulle tillåta att bli trampat på bara för att man skriver på sin egen sida? Nej, korrekturläsning åt folket, säger jag! Men det får bli ett annat inlägg..

Det jag skulle berätta om fotbollen är att jag haft en usel säsong. En gång i tiden var jag bra... eller i alla fall hyfsad… eller, jag hade en plats i ett Div. III-lag i alla fall. Den här säsongen, precis som förra, pendlade jag mellan Karlstad och Mariestad för att spela fotboll i IFK Mariestad - 12 mil enkel resa. Antar att ni, precis som jag, förstår att det var ett mycket dumt beslut. Det förstod jag redan i april, men var givetvis tvungen att fullfölja säsongen.

Alltmedan säsongen gick kände jag hur jag blev mer och mer omotiverad och sämre och sämre som fotbollspelare. Givetvis slutade det med att jag petades ur laget och fick sitta på bänken. Inte kul alls, dags att lägga av kanske?

Nej, trots allt så har fotbollen tagit för stor plats i mitt liv för att bara överge den sådär fort. Kanske kan jag pröva lyckan i Karlstad? Så igår var jag med Div. III-laget Karlstad BK i en uppvisningsmatch mot IFK Göteborgs U21. I motståndarlaget fanns en kille som varit med A-laget i Allsvenskan. Honom lyckades jag faktiskt sparka ner en gång. Det var väl det enda bra jag gjorde den matchen... Kanske karriärens höjdpunkt när jag tänker efter? Sorgligt… Borde nog lägga skorna på hyllan ändå?

"Att skriva på ett, för mig, fördelaktigt sätt..."

Med långsamma, smärtsamma och dödliga små nålar, har Internet fäst mig på sin vägg till allmänhetens beskådning.
Jag, som svor vid mitt liv att inte fastna i bloggträsket känner hur en rävsax, med sina vassa tänder, sakta sakta borrar sig in i huden kring min vrist. Den håller mig fast, och drar mig allt närmare någonting läskigt. Plötsligt kanske jag är...en bloggare...

Det är nämligen så att jag den senaste tiden känt mig inspirerad, eller snarare sugen på att skriva ett blogginlägg. Jag har fortfarande ingenting intressant att skriva om, men känner att jag behöver vädra mina tankar, skriva någonting.

Så sitter jag då här, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag fick ett uppslag tidigare idag då jag satt och skrev en liten analys av några personporträtt. Samtidigt pratade jag nämligen med en god vän över MSN som också han satt med skolarbete fast i en helt annan utbildning. När texterna var färdigställda skickade vi över dem till varandra för att på sedvanligt vis hitta varje möjlighet att håna den andres alster.

Efter diverse hånfulla uttryck om meningar hit och tankegångar dit var vi båda plötsligt mycket uppmärksammade på hur mycket av texten som egentligen är rent fjäsk. Av alla skolarbeten som görs från årskurs nio och uppåt, i alla fall till gymnasienivå, och i vissa fall även universitetsnivå (läs; min gode väns utbildning=lärare) handlar en stor del av texterna om att skriva på ett sätt som gör att läraren blir nöjd. Man kanske inte har förstått ämnet till fullo, men man lägger fram orden som om man har gjort det.

Detta kallar jag fjäsk, men min gode vän, som för övrigt är den okrönte konungen inom detta område, hade givetvis en annan benämning.
- Jag skriver på ett, för mig, fördelaktigt sätt, sade han.
Han är verkligen en klippa min gode vän. Det är tur att han finns...

Blogginlägg B: Namnpublicering

Vi lever i en mörk värld. Samhället blir allt mer rått och brutalt. Våldsbrott och fruktansvärda mord avlöser varandra och man upphör aldrig att förvånas över gärningsmännens uppfinningsrikedom och känslokyla. Serievåldtäktsmän, massmördare i skolor och barnamördande tyskor är bara några av de brottslingar som utför sina hemska handlingar i, eller i närheten av, lilla Sverige.

Som samhällsmedborgare kan man inte undvika att bli lite orolig över utvecklingen. Media rapporterar dagligen om nya händelser och man blir allt mer rädd för att någonting snart kommer att ske i ens absoluta närhet. Hur skall man göra för att skydda sig mot ondskan? Kan någonting göras när polisen verkar stå maktlös?

Medieprofessorn Stig Hadenius skrev i en debattartikel i DN den 15/4 i år att media skulle kunna förhindra vissa våldsbrott genom att publicera namn och bild på kända brottslingar. Han tror till exempel att mordet på lilla Engla hade kunnat förhindras om media gått ut med Anders Eklunds namn redan då han stod som misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren. Hadenius menar att om Englas mamma varit medveten om att Eklund varit misstänkt för våldsbrott hade hon inte låtit sin dotter cykla hem själv.

På sätt och vis förstår jag hans tanke. En brottsling som fått sitt namn publicerat i media kanske tar det lite försiktigare i framtiden. Men det är nog den enda poängen denne medieforskare har med sitt resonemang. Jag tror inte att en sådan enkel sak stoppar någon som Anders Eklund, som förmodligen har något sjukligt behov av att göra det han gjort. För det första kunde ju inte Englas mamma veta att Eklund skulle komma till Strömsund just den dagen oavsett om hon vetat hans namn eller ej. För det andra kan ingen, oavsett om en brottslings namn är officiellt eller ej, göra någonting för att ingripa förrän personen i fråga begått ett brott. Därför kanske det snarare är bättre att man inte känner till några namn.

I de pressetiska spelreglerna i Sverige står att man som journalist alltid skall tänka på att ”en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. [---] Var försiktig med namn, överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Alltså gjorde media rätt som behöll Eklunds namn för sig själv när han var misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren. Han var fortfarande oskyldig eftersom motsatsen inte bevisats. Polisen hade inte tillräckligt mycket att gå på utan lät honom gå fri. Visserligen erkände Eklund detta mord vid senare tillfälle, men jag tycker ändå att media gjorde rätt.

Ponera att han varit oskyldig och media publicerat hans namn och bild. Han hade aldrig mer kunnat visa sig ute. Han hade förmodligen själv blivit offer för våld och hatbrott. Han hade haft svårt att få arbete och hans omgivning hade vänt sig emot honom. Konsekvenserna av att publicera namn och bild i media är större än man vid första tanken kan tro. Därför tycker jag att man gör rätt i att vara restriktiv i denna fråga.

Det är inte av absolut allmänintresse att veta vad gärningsmannen eller brottsoffren heter. Det som möjligtvis kan vara av intresse är exakt vad som hänt och var det hänt och huruvida det finns en misstänkt eller ej. Vad den misstänkte heter eller vad hans vänner tycker om det han gjort är egentligen inte relevant i nyhetsrapporteringen utan hör snarare skvallerpressen till. Den som tycker om att gotta sig i andras olycka kan läsa om det i en skvallertidning. Vi som endast vill veta vad som hänt, rapporterat på ett objektivt sätt, bör kunna läsa i en vanlig dagstidning, som avvaktar med namn och bildpublicering tills rätt omständigheter föreligger.