"Att skriva på ett, för mig, fördelaktigt sätt..."

Med långsamma, smärtsamma och dödliga små nålar, har Internet fäst mig på sin vägg till allmänhetens beskådning.
Jag, som svor vid mitt liv att inte fastna i bloggträsket känner hur en rävsax, med sina vassa tänder, sakta sakta borrar sig in i huden kring min vrist. Den håller mig fast, och drar mig allt närmare någonting läskigt. Plötsligt kanske jag är...en bloggare...

Det är nämligen så att jag den senaste tiden känt mig inspirerad, eller snarare sugen på att skriva ett blogginlägg. Jag har fortfarande ingenting intressant att skriva om, men känner att jag behöver vädra mina tankar, skriva någonting.

Så sitter jag då här, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag fick ett uppslag tidigare idag då jag satt och skrev en liten analys av några personporträtt. Samtidigt pratade jag nämligen med en god vän över MSN som också han satt med skolarbete fast i en helt annan utbildning. När texterna var färdigställda skickade vi över dem till varandra för att på sedvanligt vis hitta varje möjlighet att håna den andres alster.

Efter diverse hånfulla uttryck om meningar hit och tankegångar dit var vi båda plötsligt mycket uppmärksammade på hur mycket av texten som egentligen är rent fjäsk. Av alla skolarbeten som görs från årskurs nio och uppåt, i alla fall till gymnasienivå, och i vissa fall även universitetsnivå (läs; min gode väns utbildning=lärare) handlar en stor del av texterna om att skriva på ett sätt som gör att läraren blir nöjd. Man kanske inte har förstått ämnet till fullo, men man lägger fram orden som om man har gjort det.

Detta kallar jag fjäsk, men min gode vän, som för övrigt är den okrönte konungen inom detta område, hade givetvis en annan benämning.
- Jag skriver på ett, för mig, fördelaktigt sätt, sade han.
Han är verkligen en klippa min gode vän. Det är tur att han finns...