Ironi är en stor del av mitt liv, men mitt liv är en ironisk del av något större..

Ironi..

För inte alls längesedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vill vara en "vanlig" bloggare. Jag vill inte skriva om ingenting, jag vill ha en blogg med substans, vara en bloggare med ett budskap.
Jag klarade mig i fem dagar, då jag inte skrev någonting. Sedan plötsligt gick jag mot mina principer och skrev föregående inlägg om...just det, ingenting! Just snyggt, vilken självdiciplin...ironi...

Jag har funderat ett tag över det ironiska i livet. Ironi och sarkasm är en stor del av mitt liv. Det slog mig när jag läste ett blogginlägg som en vän till mig skrivit i ämnet. Faktiskt är det så att jag har minst ett förhållande (vänskapligt) som till en början grundades på ironi, sarkasm och tydliga hån gentemot varandra. Givetvis på en hjärtlig nivå där båda är medvetna om avsaknaden av allvar i det vi säger till varandra. Våra hån och gliringar har med tiden utvecklats till en mycket god vänskap, men fortfarande med samma typ av jargong.

I själva verket har jag upptäckt att jag tillhör en umgängeskrets där sarkasmen ständigt flödar. Vi är ett gäng från samma stad som känt varandra länge. Vi driver med varandra, hånar varandra, kallar varandra mer eller mindre elaka namn, men givetvis alltid med kärlek.
För ett par veckor sedan hade vårt sällskap fest och framåt natten var det dags att ta en taxi ned till staden. Det var en stor taxi, sju av oss fick plats, och ironin flödade i bilen. Plötsligt stannade jag upp i mina hån och såg alltihop utifrån, ur chafförens perspektiv. Stackars kille!! Han trodde förstås att han fått in ett helt gäng som hatade varandra och som med varje litet ord försökte såra sina vänner - någon form av snedfylla kanske?

Men inte bara denna typ av ironi är en del av mitt liv. Jag tror att ironin på sätt och vis styr mitt liv. Varför skulle jag annars har så svårt att göra som jag tänkt, skriva om vad jag vill, leva som jag lär? Se här, nu har jag ju återigen skrivit om ingenting... Ironi...jag kan inte leva utan den, men hur ska jag kunna leva med den?