Blogginlägg 3 – Journalistik som tar plats

Lasermannen och "New Journalism"

"…en utomordentligt spännande och vederhäftig journalistisk prestation…" sa Expressens Per Olof Lindqvist om Gellert Tamas bok Lasermannen och Jan Guillou förbannade sig själv för att inte han kommit på idén att skriva den bok som blev en av 2002 års mest kritikerrosade.

Förutom att försöka beskriva lasermannen, John Ausonius, olika attentat och ageranden under början av 1990-talet har Tamas gjort en mycket djupgående beskrivning av det svenska samhället under hela senare halvan av förra seklet. Genom en effektiv och väl avvägd mix av beskrivningar av det politiska klimatet, berättelser från lasermannen barndom och liv samt ett stort antal intervjuer med alltifrån poliser och politiker till lasermannens offer lyckas han berätta en stor del av svensk nutidshistoria på 400 sidor. Boken är en fantastisk roman, och ett fantastiskt reportage. Allt i ett paket. Gellert Tamas är nämligen en utomordentlig utövare av den journalistiska genren kallad New Journalism.

Genom grävande journalistik, research och intervjuer om alltifrån de politiska partierna Ny Demokrati och Sverigedemokraternas framväxt, eller rasismen som ökade i det svenska samhället, till lasermannens egna berättelser om sina dåd har han bildat sig en god faktabas. Han skriver därefter vad som närmast kan liknas vid en skönlitterär roman. I denna roman har han vävt in det material som han kommit fram till i sina undersökningar. Resultatet blir en journalistisk roman om det svenska samhället i allmänhet och lasermannen i synnerhet. Men framförallt blir det en fantastisk bok!

Jag är visserligen lite svag för böcker där man kan urskilja att det hela baseras på en verklig händelse, och då allra helst, sorgligt nog, från krig eller konflikter. Dessutom har jag alltid tyckt mycket om att läsa historia. Många är de dagar då jag inte fått någonting gjort för att jag fastnat i böcker om de båda världskrigen, krigen i Bosnien eller Jugoslavien, eller andra romaner med förankring i verkligheten. Den här boken skulle emellertid vilken svensk som helst ha svårt att släppa ifrån sig. Precis som juryn för Föreningen Grävande Journalisters utmärkelse Guldspaden sa, när de motiverade varför boken vunnit, så är detta, "en gastkramande och djuplodande verklighetsskildring av Sverige i början av 1990-talet som gör den närsynte samtidsbetraktaren klokare och eftervärlden upplyst". Boken tar helt enkelt upp en så stor och viktig del av Sveriges nutidshistoria att den bara måste läsas.

När jag läser boken kan jag inte låta bli att slås av vilket oerhört research-arbete som måste ha krävts. Enligt Gellert Tamas har han gjort det mesta arbetet själv. "Viss mindre research-hjälp på korttidsbasis, samt sekreterarhjälp för att skriva ut bandinspelningar", har han sagt. Med tanke på att bara polisens förundersökning i lasermannenfallet låg på 2 500 sidor och utredningsslasken på ca 20 000 sidor kan man ju tänka sig vilket arbete som lagts ned. Det som dessutom slår mig är att han hela tiden, allteftersom historien går framåt, glider in på nya spår som han förklarar. Jag märker visserligen att alla de delar han tar upp utgör en viktig del i, antingen samhällets utveckling, eller Ausonius väg till att bli den han är. Trots detta häpnar jag över arbetet som gjorts.

Kanske är det för att jag själv oftast är lite lat innan jag kommer igång som jag beundrar Tamas, men också för att han, trots det stora materialet och allt som berättas, också avgränsar sig. Han tar bara med det som är relevant för beskrivningen och utelämnar givetvis mycket som hade kunnat tas med. Det hade jag haft svårt att göra. Om jag en dag skriver en bok så är det ingen tvekan om att det är denna typ av bok jag kommer att ge ut. Jag skulle dock utan bekymmer kunna irra iväg på sidospår om både ditten och datten (ungefär som i mina blogginlägg) och kanske beskriva lite för mycket, som inte för historien framåt. Därför beundrar jag Tamas.

Detta är en bok som jag planerat att läsa sedan den kom ut i bokhandeln i stort sett, men det har inte blivit av. Nu har jag gjort det, och jag är glad! Jag var inte mer än en liten knodd när detta hände, och minns därför inte mycket av det. Nu vet jag mera. Jag har läst en fantastisk roman, och fått en historielektion på köpet! Kan det bli bättre?


PS. Tilläggas bör dock att man ändå bör ta denna typ av böcker med en liten nypa salt. Det finns ju ingenting som säger att alla intervjuobjekt har talat sanning eller att inte författaren saltat historien lite extra för att få en extra twist på det hela. Givetvis ville ju John Ausonius framställa sig själv i så god dager som möjligt och kanske inte har berättat om sina verkliga motiv. Dessutom är ju allting i betraktarens öga. Bland alla tusen och åter tusen sidor som Tamas bläddrat igenom finns säkert mycket material som han tolkat på ett sätt men som kanske skall tolkas på ett annat. Men jag tycker inte att något av det här har någon betydelse. I denna typ av böcker är det faktiskt litegranna upp till läsaren att vara källkritisk. Allt kanske inte stämmer, men man har fått en hyfsad överblick och trevlig läsning.DS.