Blogginlägg B: Namnpublicering

Vi lever i en mörk värld. Samhället blir allt mer rått och brutalt. Våldsbrott och fruktansvärda mord avlöser varandra och man upphör aldrig att förvånas över gärningsmännens uppfinningsrikedom och känslokyla. Serievåldtäktsmän, massmördare i skolor och barnamördande tyskor är bara några av de brottslingar som utför sina hemska handlingar i, eller i närheten av, lilla Sverige.

Som samhällsmedborgare kan man inte undvika att bli lite orolig över utvecklingen. Media rapporterar dagligen om nya händelser och man blir allt mer rädd för att någonting snart kommer att ske i ens absoluta närhet. Hur skall man göra för att skydda sig mot ondskan? Kan någonting göras när polisen verkar stå maktlös?

Medieprofessorn Stig Hadenius skrev i en debattartikel i DN den 15/4 i år att media skulle kunna förhindra vissa våldsbrott genom att publicera namn och bild på kända brottslingar. Han tror till exempel att mordet på lilla Engla hade kunnat förhindras om media gått ut med Anders Eklunds namn redan då han stod som misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren. Hadenius menar att om Englas mamma varit medveten om att Eklund varit misstänkt för våldsbrott hade hon inte låtit sin dotter cykla hem själv.

På sätt och vis förstår jag hans tanke. En brottsling som fått sitt namn publicerat i media kanske tar det lite försiktigare i framtiden. Men det är nog den enda poängen denne medieforskare har med sitt resonemang. Jag tror inte att en sådan enkel sak stoppar någon som Anders Eklund, som förmodligen har något sjukligt behov av att göra det han gjort. För det första kunde ju inte Englas mamma veta att Eklund skulle komma till Strömsund just den dagen oavsett om hon vetat hans namn eller ej. För det andra kan ingen, oavsett om en brottslings namn är officiellt eller ej, göra någonting för att ingripa förrän personen i fråga begått ett brott. Därför kanske det snarare är bättre att man inte känner till några namn.

I de pressetiska spelreglerna i Sverige står att man som journalist alltid skall tänka på att ”en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. [---] Var försiktig med namn, överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Alltså gjorde media rätt som behöll Eklunds namn för sig själv när han var misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren. Han var fortfarande oskyldig eftersom motsatsen inte bevisats. Polisen hade inte tillräckligt mycket att gå på utan lät honom gå fri. Visserligen erkände Eklund detta mord vid senare tillfälle, men jag tycker ändå att media gjorde rätt.

Ponera att han varit oskyldig och media publicerat hans namn och bild. Han hade aldrig mer kunnat visa sig ute. Han hade förmodligen själv blivit offer för våld och hatbrott. Han hade haft svårt att få arbete och hans omgivning hade vänt sig emot honom. Konsekvenserna av att publicera namn och bild i media är större än man vid första tanken kan tro. Därför tycker jag att man gör rätt i att vara restriktiv i denna fråga.

Det är inte av absolut allmänintresse att veta vad gärningsmannen eller brottsoffren heter. Det som möjligtvis kan vara av intresse är exakt vad som hänt och var det hänt och huruvida det finns en misstänkt eller ej. Vad den misstänkte heter eller vad hans vänner tycker om det han gjort är egentligen inte relevant i nyhetsrapporteringen utan hör snarare skvallerpressen till. Den som tycker om att gotta sig i andras olycka kan läsa om det i en skvallertidning. Vi som endast vill veta vad som hänt, rapporterat på ett objektivt sätt, bör kunna läsa i en vanlig dagstidning, som avvaktar med namn och bildpublicering tills rätt omständigheter föreligger.