Tidsoptimist? Javisst!

Så har man gjort det igen..
Det där som jag av någon anledning gör varje gång jag försöker planera mitt liv. Jag tror lite för mycket om mig själv. Det har jag alltid gjort. Jag är nämligen väldigt duktig, bättre än de flesta faktiskt, verkar jag tro...

När jag planerade hösten 2008 någon gång i våras såg jag fram emot en ganska lugn period. Jag är nämligen, som många andra, ganska lat av naturen. Jag valdeatt läsa en journalistikkurs. (En kurs som ni ju redan vet tvingat mig till det jag ägnar mig åt i detta nu, eller i skrivande stund som det så passande heter.) Kursen var på distans och dessutom på halvtid. Eftersom jag tycker om att skriva såg jag fram emot en behaglig höst med mycket fritid. Aaaaah...!

Det var då mitt alter ego vaknade. (Vi kan kalla honom Göran)
- Hörru Samuel! sa Göran.
- Ja? svarade jag med uppenbar oro i min inre röst.
- Nu när du ska ha så mycket fritid i höst kan det väl vara läge att söka extrajobb?

Eftersom jag ofta lyssnar på Göran, trots min väl dolda lathet, tog jag en ordentlig funderare. Jag kom, som ni säkert förstår, fram till att detta faktiskt var ett ypperligt läge för mig att tjäna lite extra pengar och även få lite nya erfarenheter. Detta var ju första gången jag verkligen hade tid att arbeta sen jag kom upp till Karlstad eftersom jag tidigare alltid varit inblandad i diverse olika projekt (något som för övrigt varit Görans fel).

Sagt och gjort!
Jag kontaktade Värmlandsoperan som jag hört sökte en säljande marknadsförare. Och visst, i mitten av juli kontaktade de mig och erbjöd mig arbete - på heltid!
- Vad kul! sa jag.
- Kul var ordet, sa Göran.

Plötsligt var jag inte längre lat, nu var jag så där ambitiös igen, med alldeles för höga tankar om mig själv. Heltidsjobb och halvtidsstudier är väl inga problem för mig tänkte jag självsäkert. Just då hade jag glömt bort det faktum att jag dessutom spelar fotboll fem dagar i veckan...

- Ajajaj... sa Göran häromdagen när han förstått vilken situation han försatt mig i. Sedan försvann han, och har inte synts till sedan dess.

Missförstå mig rätt. Jag klandrar inte Göran för någonting. Jag trivs utmärkt på jobbet, där jag lär mig saker varje dag. Jag tycker fortfarande om att skriva och kommer genomföra journalistikkursen. Det enda som bekymrar mig är att jag återigen kommer hamna i den där situationen där nätterna blir lite för korta för mitt eget bästa. Situationen där jag, som vanligt, offrar min skönhetssömn för att de sista timmarna innan deadline sitta och snabbt skriva ihop en artikel.

Men vem behöver skönhetssömn? Skönhet behöver bara den som är ledig och har tid att gå ut. Det kommer jag aldrig att ha. Tack vare Göran...